Taktil skrift är skrift som är upphöjd. Vi läser den med hjälp av känseln, med fingertopparna, till skillnad från svartskriften som vi läser av visuellt, med ögat. Sedan länge är punktskriften den dominerande taktila skriften.
Två andra exempel på taktil skrift är reliefskrift och Moon-skrift. Reliefskrift är helt enkelt vanliga bokstäver som höjts upp. I Moon-skriften, framtagen av William Moon, användes enkla bokstavsformer, som byggde på bokstäverna i det latinska alfabetet. Första raden i en text med Moon-skrift läser man från vänster till höger. Andra raden från höger till vänster. En båge i början av varje rad visar läsriktningen. Den var enklare att läsa än reliefskriften men gick knappast att skriva för hand. Moon-skriften användes i Sverige tidigare än punktskriften men från slutet av 1800-talet övergick man mer och mer till punktskrift.
Bokstäverna är uppbyggda av punkter, ordnade i fyrkanter, punktskriftsceller. Varje cell rymmer 6 punkter, placerade i två kolumner med tre punkter i vardera. Cellstorleken är anpassad efter fingertoppen – det underlättar läsningen eftersom hela cellen kan täckas, och läsas av, samtidigt.
Punktskriften är systematiskt uppbyggd; till de tio första bokstäverna i alfabetet används de fyra första punkterna i cellen. Systemet ger möjlighet till 63 tecken. Behövs det fler kombinerar man två eller flera punktskriftstecken. Det gäller till exempel bokstäver som om å och ö, som bara finns i vissa språk. För punktskrift med dator använder man 8 punkter i varje cell, det vill säga 255 möjliga tecken.
Braille och punktskriften
Punktskriften är det första helgjutna, välfungerande läs- och skrivsystemet för blinda. Den kallas också brailleskrift efter upphovspersonen Louis Braille (1809-1852).
Louis Braille var själv blind. Trots detta gick han i skolan tillsammans med seende barn. Under en tid då inte alla kunde läsa och skriva var detta inte någon självklarhet, men hans föräldrar tvekade inte. Louis Braille lärde sig genom att lyssna och man såg tidigt att han hade en särskild begåvning. När han bara var tio år kom han 1809 in på blindskolan, Institut Royal des Jeunes Aveugles, i Paris. Det var en internatskola där eleverna bodde, studerande och arbetade, under relativt enkla förhållanden. De texter som användes på skolan var tryckta med reliefskrift, upphöjda latinska bokstäver, och det tog lång tid att läsa. Inte alla lyckades lära sig läsa reliefskriften. Dessutom gick det knappast att själv skriva med den.
Louis Braille var fortsatt framgångsrik i sina studier, även vid blindinstitutet. Där kom han 1821 i kontakt med en ny slags skrift, Barbiers ljudskrift, som byggde på punkter, ordnade i fyrkanter. Det var omvälvande, för både Louis Braille och de andra eleverna. Med punktsystemet kunde de läsa mycket snabbare, och även skriva.
Punktsystemet inspirerade Louis Braille. Han såg att det kunde förbättras och satte i gång ett systematiskt och entusiastiskt utvecklingsarbete, vid sidan av sina fortsatta studier och sitt undervisningsarbete vid blindinstitutet.
Den ljudskrift, sonografi, som Barbier tagit fram var tänkt för kortare meddelanden. Ursprungligen förmodligen för militärt bruk, någon form av chiffer som dessutom kunde läsas även i mörker, med fingertopparna. Men eftersom det var ett slags ljudskrift kunde det enbart användas för ett språk, i det här fallet franska. Louis Braille insåg ljudskriftens begränsningar. Han utgick i stället från att skriften skulle vara ortografisk, rättstavande, och följa alfabetets ordning. Ett sådant punktskriftsystem skulle kunna användas av alla, oavsett språk. Precis så fungerar det också i dag. Samma tecken används för såväl svenska som spanska.
I Barbiers ursprungliga punktfyrkant fanns det 12 punkter och det gjorde att antalet möjliga kombinationer var mycket stort, över 4000. Så många kombinationer behövdes inte, enligt Braille. Han minskade därför antalet punkter i fyrkanten till sex, vilket ändå gjorde det möjligt att få fram 63 olika kombinationer. Med färre punkter kunde man läsa snabbare. Till snabbheten bidrog också den minskade storleken på punktskriftscellen; nu kunde fingertoppen täcka hela fyrkanten, på en gång. Braille införde också skiljetecken och gjorde plats för musiknoter i systemet.
År 1825 var Louis Braille färdig med sitt punktskriftsystem och 1827 kom den första avskriften enligt systemet på institutet. Det var en grammatik, Grammaire des grammaires (Grammatikens grunddrag). En invändning mot punktskriften var att den skulle skilja blinda från seendes skriftvärld och inte ens vid blindinstitutet insåg alla från början storheten i Brailles punktskriftsystem. Men 1850 slutade institutet helt med reliefskriften och godtog officiellt punktskriften.
Under 1850-talet började punktskriften framgångsrikt spridas över hela världen och 1878 beslöts vid en internationell kongress i Paris att Brailles punktskrift var det system som skulle användas. Louis Braille själv avled dock 1852, innan punktskriften hann slå igenom helt.
Den franske militärkaptenen Charles Barbier arbetade i början av 1800-talet med att ta fram en fonetisk, taktil skrift, för militärt och diplomatiskt bruk. Det skulle gå snabbt både att skriva och läsa den. I Expéditive français (Fransk snabbskrift) skars tecknen ut i pappret. Längre fram presenterade Barbier flera olika system, bland annat ett med punkter som han ansåg skulle kunna passa också för blinda att använda.
Förmodligen hade Barbier vid den här tiden hört talas om ett annat system, Lanas system från år 1670. Francesco Terzi Lana var en italiensk jesuit och naturvetare och hans system, ett slags chiffer, var avsett för både blinda och seende. Bokstäverna motsvarades av punkter och placerades i rutmönster. Texten var upphöjd. Förmodligen det första försöket med taktil punktskrift.
Barbier arbetade också med en fyrkant och även hans system, sonografin, var avsett för både blinda och seende. Men, som namnet antyder, sonografi (ljudskrift), motsvarade Barbiers tecken ljud, inte bokstäver, som först Lanas och sedan Brailles. Barbier använde en reglett med stift, en liten syl med handtag, för att skriva. Regletten finns kvar än i dag. Papperet sitter fast på en skiva med rutmönster och sedan trycker man stiftet genom papperet, punkt för punkt. Dessutom spegelvänt. För att läsa vänder man på papperet.
