1. Inledning

I Taktila bilder resonerar vi kortfattat kring bilder och taktila bilder; vad de är och hur man kan titta på bilder och känna på taktila bilder. Avsikten är att ge en grund för bildarbete med barn med synnedsättning. Ingen särskild förkunskap krävs. Vi tittar också lite på den taktila bildens och den taktila skriftens historia. Innehållet bygger till viss del på två tidigare böcker av Yvonne Eriksson, Att känna bilder och Från föremål till taktil bild.

Vi som arbetat med Taktila bilder är Peter Johansson (illustrationer, om inget annat anges vid respektive bild), Lena Stenberg (text) och Mattias Meldert (form och teknik). Yvonne Eriksson har varit projektledare. För hjälp med avsnitten om punktskrift tackar vi också Ingegerd Viktorin och Anders Rönnbäck från Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM).

Utgångspunkt

Både taktila bilder och visuella bilder försöker återge verkligheten. Bilderna är representationer av verkliga föremål, av omgivningen eller detaljer ur omgivningen, men de kan också föreställa abstrakta begrepp och fenomen. Seende möter bilder redan i tidig ålder. De finns i pekböcker men även på skärm, till exempel TV eller mobil, i tidningar och i gaturummet. Många av dessa bilder riktar sig inte direkt till barn men barnen ser dem och lär sig att förstå relationen mellan omgivningen och bilden av omgivningen.

För barn med svår synnedsättning eller blindhet är situationen en annan; de möter sällan bilder spontant. Däremot har de kontakt med föremål, vardagsföremål som bestick, tallrikar och glas, lika väl som tandborste, tvål och leksaker av olika slag. Då bilden av kända föremål och föremålen i sig inte är samma sak måste man lära sig att läsa av bilder för att förstå dem; det gäller för såväl visuella som taktila bilder. Visuella bilder kan man dock ofta förstå intuitivt. Taktila bilder kan vara svårare att läsa av. Man måste lära sig hur man ska gå tillväga.

Avsikten med instruktionerna i detta ”program” är att ge tips och råd om hur man kan tala om bilder och titta på taktila bilder med barn som har svår synnedsättning eller blindhet. Detta för att de i framtiden ska ha möjlighet att delta i skolarbetet på liknande villkor som seende barn och framför allt, ha tillgång till en inövad strategi och förståelse för hur man läser taktila bilder, kartor och grafer.

Det finns inte någon motsättning mellan att underlätta för barnen att lära sig läsa taktila bilder och att uppmuntra barnen att på egen hand skapa bilder, men det egna skapandet leder inte nödvändigtvis till att barnen lär sig att läsa av taktila bilder. Vi har därför valt att betona avläsning, men ger även en del tips om hur man kan arbeta med ritmuff, klippa ut och klistra upp bilder av föremål på ett papper så att de kan läsas taktilt.

Så här är materialet upplagt

Informationen finns på två olika nivåer, ett grundspår och ett fördjupningsspår. Följer du grundspåret kan du läsa rakt igenom, sida för sida. Vill du fördjupa dig i någon del klickar du på Mer info. Du kan också skriva ut materialet.

Print Friendly

2.1 Varför bilder och taktila bilder?

Bilden har en central betydelse i vår tid. Vi omges av bilder som kan påverka oss på olika sätt, väcka känslor, instruera, ge skönhetsupplevelser. Bilder används ofta för att förklara och förtydliga en skriven text och peka på vad som är viktigt. Bilder kan vara instruerande och visa hur något, till exempel människans inre organ, ser ut och fungerar. En del bilder kan rent av vara med för att ”lätta upp” texten men som bäst är text och bild en helhet som inte berättar olika saker eller motsäger varandra.

Bilden kan fylla många funktioner och ge oss information som vi inte kan få på annat sätt. Storlek och läge är exempel på relationer som blir synliga i bilder. Med kartor kan vi få en överblick över sådant vi annars inte skulle kunna återge. Naturalistiska bilder återger verkligheten sådan den är. Andra bilder arbetar i stället med symboler som vi helt enkelt får lära oss, till exempel kartor, vägmärken och toalettsymboler.

Sedan långt tillbaka har bilden förklarat och förtydligat ett innehåll, alltifrån kyrkomålningar, med bibliska berättelser, till vetenskapliga illustrationer. Inte minst i undervisningssammanhang har bilden en viktig funktion. Därför har man också länge försökt att ta fram undervisningsbilder även för personer med synnedsättning, särskilt instrumentella bilder inom ämnen som fysik, biologi och geografi.

Bilder är starkt kultur- och tidsbundna. En och samma bild kan därför tolkas olika i olika kulturer och under olika tidsperioder. Vissa drag kan också vara mer eller mindre framträdande. I den västerländska bildtraditionen har till exempel olika perspektiviska återgivningar spelat stor roll. Taktilt är det ofta svårt, eller omöjligt, att uppfatta perspektiv.

Print Friendly

2.2 Rätten att välja

Vi vet att seende barn som tidigt håller på med bilder på något sätt blir bättre på att tolka visuell information. Detta gäller oavsett om barnen skapar egna bilder eller tittar på och pratar om andra, redan befintliga, bilder. Mycket tyder på att detta stämmer också för barn med synnedsättning. Med detta sagt är det ändå viktigt att inte glömma att det aldrig är för sent att börja med bildträning.

Det är inte alla som är intresserade av bilder, oavsett om man är seende eller har en synnedsättning. Men om man inte fått möjlighet att träna bildavläsning har man inte heller fått möjlighet att själv avgöra om man är intresserad av bilder eller inte.

Print Friendly

3.1 Vad är en bild?

Spontant kanske man tycker att ”det vet man väl vad en bild är” och kan i sitt inre se en bild, eller kanske snarare dess innehåll, framför sig. Ändå har bildmänniskor, som konstnärer, filosofer och konstteoretiker, länge diskuterat vad en bild egentligen är. Nationalencyklopedin ger oss denna korta definition: ”bild,avbildande framställning av något”. Med andra ord så återger alltså bilden något och detta något uppfattar vi med synen. Bilden kan återge såväl ett föremål som en händelse, utseende, flöden och funktioner. Detaljer så små att vi inte kan se dem med blotta ögat, likaväl som hela landskap.

Bilder kan vara mångtydiga och därför kan det också finnas flera tolkningar, som alla är relevanta, av en och samma bild. Ofta ingår bilden i ett sammanhang med både text och bild där bilden på något sätt illustrerar innehållet i texten – förtydligar (säger samma sak) eller fördjupar någon del av textens innehåll. Ibland kan det dock vara svårt att se kopplingen mellan texten och bilden och då blir bilden rent dekorativ.

Förutom att visa hur något ser ut kan bilder också återge storleksförhållanden och lägen. Kartbilden visar såväl länders storlek i förhållande till varandra som deras läge. Och detta kanske är bildens viktigaste egenskap, dess förmåga att återge relationer som storlek och läge, det vill säga spatiala rumsliga strukturer.

karta_sverige2

Bilden kan också sägas var ett samlingsbegrepp för visuella representationer av verkligheten, en tvådimensionell återgivning av vår tredimensionella verklighet.

En vanlig indelning av bilder är den i konstbilder och instrumentella bilder. De instrumentella bilderna, eller bruksbilderna, har en särskild funktion att fylla; det kan till exempel vara som vetenskaplig illustration eller reklambild.

Vi kan också tala om externa och interna bilder där de externa är bilder som finns fysiskt utanför oss medan de interna är våra inre, mentala, bilder, våra tankar, minnen och föreställningar. En bild kan ersätta ett föremål eller en tanke i dess frånvaro. Våra minnen och föreställningar om omvärlden påverkar oss. De kan få oss att i en bild lättare få syn på just det vi förväntar oss att se och har erfarenhet av. Men vi har också förmåga att upptäcka något nytt, eller något avvikande, i en bild.

Print Friendly

3.2 Form och kontur

Vad är det som gör att en bild av något liknar det avbildade? I första hand är det den yttre formen, det vill säga den form som gör att föremålet framträder mot bakgrunden. Det är konturen vi talar om.När vi tittar på bilder försöker vi automatiskt se mönster, skapa ordning och skilja de olika figurerna från varandra och från bakgrunden. Vi avläser helt enkelt en konturlinje, även om den inte finns, eftersom den hjälper oss att se föremålets form.

Det är alltså till största delen genom formen som vi känner igen ett föremål även om vi självklart också tar in färger och texturer, relationer mellan föremål, förgrund och bakgrund. Ju bättre formen återger det verkliga objektet desto lättare är det för oss att känna igen det i bilden. Så därför är det linjen med ögon, öron, morrhår, trubbig nos, kropp med fyra ben och en svans som ger oss kattens form. Om sedan pälsen är grårandig, svart eller vit spelar ingen roll för vår igenkänning.

Katt1

Linjer

Bildyta är den släta tvådimensionella yta, till exempel ett papper, som bilden är framställd på, eller den yta en reliefbild är återgiven på. Bildytan utgör alltså det plan vi ser bilden på, både visuellt och taktilt. När vi ska förstå var de olika figurerna i bilden befinner sig, i förhållande till varandra, det vill säga återge spatiala rumsliga relationer på bildytan, spelar linjen en viktig roll. Linjen kan vara horisontell, vertikal eller diagonal. Den horisontella är vågrät. Om man avbildar något som utspelar sig utomhus är det i horisontallinjen, horisonten, som himmel och hav möts. Genom att placera horisontallinjen på olika nivåer i bildytan kan vi visa att horisonten är långt bort, det vill säga högt upp i bilden, eller nära, långt ner i bilden. I reliefbilder är det oftast på horisontallinjen man placerar de avbildade figurerna.

Horisont_perspektiv2

De vertikala och diagonala linjerna kan peka på rörelse, förändring och riktning.

Plan

Plan är en sammanställning av linjer och ytor som tillsammans skapar en djupdimension, ett perspektiv, i bilden. Om vi ritar en horisontallinje nära papperets ovankant och placerar en figur där och sedan en större figur långt ner på papperet händer det något. Djupdimensionen kan få oss att uppfatta figurerna som lika stora men på olika avstånd från oss. Så ser det ju ut i verkligheten. Taktilt är det svårt, eller omöjligt, att återge perspektiv.

Med hjälp av en linje kan vi också skapa en cirkel, i både den visuella och den taktila bilden. Cirklar är runda. Det är också bollar och tallrikar, åtminstone de flesta, så hur vet vi vad vår cirkel föreställer? Återger formen i bilden en boll eller en tallrik? Det vet vi helt enkelt inte. Däremot är det inte särskilt komplicerat att skilja en verklig boll från en tallrik, eftersom bollen är klotformad och tallriken rund och relativt platt. I en bild får vi i stället skapa en känsla av volym med hjälp av skuggor, färger och olika typer av linjer. Upplevelsen av volym och djup gör att vi kan uppfatta föremålen som flerdimensionella. Och det är just detta som utnyttjas för att få fram att den runda ytan i en bild föreställer ett klotformat objekt, inte en cirkel eller en tallrik. Däremot är det inte alltid möjligt att avgöra om det är ett klot eller en boll.

Boll_tallrik_cirkel_2

Volym

Volym, det vill säga storlek och omfång, får vi fram vi med hjälp av linjer och färger, ljus och skugga. I en taktil bild gäller det i stället att försöka få fingertopparna att uppfatta flera nivåer eller olika material. I svällpappersbilden kombinerar vi olika linjer och ytmönster.

Print Friendly

4.1 Vad är en taktil bild?

Taktila bilder är bilder som kan uppfattas med känseln och både personer med synnedsättning och seende kan läsa taktila bilder. Den som inte ser läser dem med fingertopparna. Taktila bilder kallas också för reliefbilder eftersom de återger motivet i relief, med upphöjda linjer och ytor med kännbar struktur. Ibland används även beteckningen kännbilder. Att tolka en reliefbild är krävande. Även om reliefbilden är tydlig behövs oftast också en beskrivning i ord.

En taktil bild är sällan en originalbild utan vanligen en överföring av en visuell bild. De flesta bilder kan överföras till taktila bilder. Ofta är det bilder från läromedel som överförs men även bilder från sagoböcker, konst och arkitektur. Den allra vanligaste reliefbilden är dock kartan.

Reliefbildernas svårighetsgrad varierar, från mycket enkla till mycket svåra bilder. Oavsett ålder, barn eller vuxen, ska en nybörjarläsare av taktila bilder börja med de allra enklaste bilderna.

Print Friendly

4.2 Överföra till reliefbild

När man överför en bild till en reliefbild måste man ändra bilden en del. Man måste välja ut det viktigaste och avbilda detta större och tydligare än de andra delarna. Varje del måste vara lätt att identifiera. Vissa detaljer får utgå, till exempel djupdimension och perspektiv. Låga reliefer fungerar bättre än höga eftersom de höga relieferna inte bildar någon tydlig form mot bakgrunden. Om bilden är tillräckligt tydlig kan man avläsa även små nivåskillnader taktilt.

Print Friendly

4.3 Kontur

Vad är det då som gör att den taktila bilden av något liknar det avbildade? Det som hjälper oss är i första hand konturen, den yttre form som får föremålet att framträda mot bakgrunden. Eftersom reliefbilderna är förenklade och oftast återger just föremålets form är konturen extra betydelsefull. Viktigt att ha klart för sig är att man, oavsett hög kvalitet på reliefbilden, inte kan känna igen föremålet utan tidigare kunskap om det. Man kan inte tolka reliefbilden av ett glas som ett glas om man inte redan tidigare undersökt glasets form, det vill säga dess kontur.

Glas_2

 

För att underlätta bildläsningsstarten för barn med blindhet kan man göra bilder i olika material som taktilt påminner om det avbildade föremålet. På så sätt blir materialet ett stöd till formen. Men även om katter och kaniner båda har mjuk päls skiljer formen på öronen dem åt och det avgör hur vi uppfattar bilden. För att möjliggöra för barn med synnedsättning att se är det viktigt att tänka på färgkontrasterna. Färgkontraster skapar man i första hand genom att använda sig av olika valörer, det vill säga ljusa och mörka färger. Färger som har samma mättnad eller styrka kan av en person med synskada uppfattas som likvärdiga och därför svåra att urskilja. För att bilden ska bli tydlig för den som även använder synen är det lämpligt att skapa ljusa bilddetaljer mot en mörk bakgrund.

Textur är en ytas beskaffenhet (mönstringen på ett materials yta) så som den uppfattas taktilt (texturen har dock ofta stor betydelse även för den visuella upplevelsen). I reliefbilder kan man göra det enklare att skilja de olika delarna i bilden från varandra genom att använda olika texturer. I bilderböcker för nybörjare och mindre barn använder man ofta olika material till föremålen. Materialet i bilden ska påminna om det verkliga föremålets. I taktila bilder är den taktila effekten viktigare än den visuella och därför väljs materialet i första hand efter hur det känns och inte efter om färgen överensstämmer med det verkliga föremålet.

Print Friendly

4.4 Svällpappersbilder och silkscreenbilder

Taktila bilder kan framställas på olika sätt. Här tar vi upp de två vanligaste teknikerna, silkscreen och svällpapper. Oavsett framställningssätt måste man ta stor hänsyn till de krav på tydlighet den taktila perceptionen ställer.

Med svällpapper kan man bara ha en nivå på reliefen. Det blir en tydlig, lätt avläst relief som passar bra även för personer med viss syn eftersom alla linjer, punkter och ytor är svarta. Svällpappersbilden är tekniskt enkel att producera och också den vanligaste reliefbilden.

Silkscreenbilder har ungefär samma uppbyggnad och utseende som svällpappersbilder – det som skiljer dem åt är framställningssättet. Silkscreenbilder har också bara en nivå på reliefen.

 

Print Friendly

4.5 Bilder i olika material

Reliefbilder i taktila bilderböcker är i allmänhet framställda i olika material. Så långt det går ska man välja ett material som påminner om hur det verkliga objektet känns taktilt. Dessutom måste man tänka på att det ska gå att skilja de olika materialen från varandra. Bilderna sätts på en färgad kartong. Eftersom många barn som läser taktila bilderböcker har viss syn väljer man färgerna så att det blir kontrast mellan både figurerna och bakgrunden och mellan reliefbildens olika delar.

Svällpapper

Svällpapper är ett vanligt papper som är bestruket med en lösning som expanderar i värme. Med linjer, punkter och ytor skapas reliefbilder då man antingen ritar direkt på svällpapperet eller överför en teckning. Man kan rita med en kolbaserad penna eller kopiera över bilden i en vanlig kopieringsapparat till ett svällpapper. Exponerar man sedan svällpapperet med bilden under infravärme får man en relief. Den kolbaserade färgen är avgörande för att man ska kunna kontrollera svällningsprocessen: de mörka partierna sväller snabbare och resten av papperet förblir slätt.

Silkscreen

Silkscreen är en tryckteknik som används främst för tyg men även för skyltar och affischer. När man trycker i relief används en tjockare film än i vanliga fall vilket gör att man i stället för en färgyta får en upphöjd yta.

Bildens beståndsdelar

Bildyta är den släta tvådimensionella yta, till exempel ett papper, som bilden är framställd på eller den yta en reliefbild är återgiven på. Bildytan är det plan där vi ser bilden, både visuellt och taktilt. När man beskriver en reliefbild, det vill säga gör en bildvägledning som leder läsaren genom bilden, är det nödvändigt att man kan tala om var på bildytan bildens olika delar, bildelementen, befinner sig.

Linjer

I reliefbilden kan linjerna utformas på flera olika sätt för att man ska kunna uppfatta att de representerar olika företeelser. En sluten linje bildar en figur och det är figurens form som är det intressanta.

Med linjer kan man överföra det mesta till taktil bild. Man måste dock tänka på att linjen i en reliefbild har två sidor och om man i en karta har linjer för fler företeelser, till exempel floder och vägar, kan det bildas nya former mellanlinjerna och dessa kan störa helhetsbilden.

Plan

Plan är en sammanställning av linjer och ytor som tillsammans skapar en djupdimension, ett perspektiv, i bilden. Om vi ritar en horisontallinje nära papperets ovankant och placerar en figur där och sedan en större figur långt ner på papperet händer det något. Djupdimensionen kan få oss att uppfatta figurerna som lika stora men på olika avstånd från oss. Så ser det ju ut i verkligheten. Taktilt är det svårt, eller omöjligt, att återge perspektiv.

Horisont_perspektiv2

Kortfattat kan man också säga att taktila bilder och kartor innehåller tvådimensionella figurer i låg relief som representerar tredimensionella figurer och spatiala relationer. En bild av ett hus visar huset men också hur husets dörrar och fönster förhåller sig både till varandra och till huset som helhet.

Med hjälp av en linje kan vi också skapa en cirkel, i både den visuella och den taktila bilden. Cirklar är runda. Det är också bollar och tallrikar, åtminstone de flesta, så hur vet vi vad vår cirkel föreställer? Återger formen i bilden en boll eller en tallrik? Det vet vi helt enkelt inte. Däremot är det inte särskilt komplicerat att skilja en verklig boll från en tallrik, eftersom bollen är klotformad och tallriken rund och relativt platt. I en bild får vi i stället skapa en känsla av volym med hjälp av skuggor, färger och olika typer av linjer. Upplevelsen av volym och djup gör att vi kan uppfatta föremålen som flerdimensionella. Och det är just detta som utnyttjas för att få fram att den runda ytan i en bild föreställer ett klotformat objekt, inte en cirkel eller en tallrik. Däremot är det inte alltid möjligt att avgöra om det är ett klot eller en boll.

Boll_tallrik_cirkel_2

Med känseln kan man enbart uppfatta sådant som är påtagligt, som hörn, kanter, linjer och skillnader mellan ytor, i form av olika upphöjningar. Man kan alltså inte känna färger, inte heller ljus och skugga. Allt detta påverkar den taktila bildens utformning. Det är lättare att avläsa något taktilt som är avbildat från sidan, framifrån eller uppifrån, det vill säga från en rät vinkel. I den taktila bilden är cirkeln vanligtvis fylld och har en yta. Det gäller särskilt om det är en svällpappersbild eller bild utförd i silkscreen. Cirkeln kan också vara gjord i ett material som är utskuret i form av en hel yta, till exempel om det är fråga om en boll i en bilderbok.

Bilder i taktila bilderböcker består av olika material i starka färger. De starka färgkontrasterna är avsedda för dem som har viss synförmåga. Även om den taktila bilden är framställd i färg innehåller den inga nyanser som kan skapa en illusion av volym. Dels för att färger inte går att uppfatta taktilt, dels för att nyanser på en yta kan uppfattas som ”nya” former och krångla till det för den som ser på bilden.

Volym

Volym, det vill säga, storlek och omfång, får vi fram med hjälp av linjer och färger, ljus och skugga. I en taktil bild gäller det i stället att försöka få fingertoppen att uppfatta flera nivåer. I bilder framställda i olika material kan man hantera reliefer i flera nivåer men i svällpappersbilden får man kombinera olika linjer och ytmönster.

Print Friendly

5.1 Den taktila bildens historia

De vanligaste taktila bilderna har alltid varit instrumentella och återgett till exempel geometriska figurer, växter eller människokroppen. Många gånger har framställarna varit lärare eller personer som på något sätt varit knutna till utbildning av blinda och därför själva sett behovet av taktila bilder. Alla har de använt sig av upphöjningar, reliefer på olika nivåer, eller prickade linjer, för att ta fram de taktila bilderna. Tidigt fokuserade man också på att endast ta med det viktigaste i bilden, det vill säga att undvika detaljer som kan försvåra den taktila avläsningen. En del bilder gjordes direkt som taktila medan andra var överföringar av visuella bilder. Ända fram till mitten av 1800-talet var det i huvudsak framställning av enstaka exemplar som gällde. I slutet av 1800-talet och in på 1900-talet framställdes dock taktila bilder och kartor i upp till 100 000 exemplar och de såldes över hela västvärlden. De framställdes genom att man pressade kraftigt papper, som var fuktigt, på en handgjord matris.

Redan på 1600-talet verkar det ha funnits instrumentella taktila bilder även om inga har bevarats. Från år 1800 finns det kvar en karta där man med tråd broderat gränser och märkt ut städer med knappar. Kartan gjordes till en blind, turnerande, sångerska, Maria Therese von Paradis.

År 1839 publicerade Felix Freisauff, i Wien, en bok med taktila bilder. Bilderna var gjorda med ektypografi, en teknik som ger en låg, och relativt otydlig, relief. Två år senare, 1841, kom en bok om fåglar, med bilder i relief, tryckt av John Alston i Glasgow. Han publicerade fler böcker med taktila bilder och några av dem finns fortfarande. De är de äldsta bevarade taktila bilderna, som tryckts på papper. Från 1850 och fram till början av 1890-talet gav William Moon, upphovsperson till den taktila Moon-skriften, ut ett antal taktila kartor och bilder. Josef Glötzl, Blinden-Erziehungs-Institut i Wien, publicerade 1873 en bok med taktila bilder både som fyllda former (på pappret monterade löv) och streckteckningar (samma löv men nu ritade).

Blad

Under 1880- och 1890-talen var Martin Kunz, i Illzach, den ledande framställaren av taktila kartor och bilder för naturvetenskapliga ämnen. Han använde gipsmatriser för att få fram relieferna.

Vid 1900-talets början publicerades i Paris Aide-Mémoire Pour les Masseurs Aveugles, en anatomisk bilderbok för blinda massörer. Under 1920-talet kom taktila bilderböcker för vuxna blinda, särskilt framtagna för dem som förlorat synen i första världskriget. I A Picture-book for the Blind är bilderna gjorda i olika stilar och visar allt från djur till Kinesiska muren och en ballongfärd. I ballongbilden återges ballongen i olika storlekar, ett försök att för blinda visa avstånd – ju längre bort desto mindre föremål. På varje uppslag ligger bilden till höger, med utsatta referenspunkter i svartskrift och punktskrift, och förklarande text i svartskrift (det vill säga inte i punktskrift) till vänster. Formatet var 250 x 355 mm, att jämföra med en vanlig A4 med måtten 210 x 297 mm.

picturebook

I början av 30-talet publicerade Harald Thilander i Stockholm Tusbildoj, en bilderbok i två band, med punktskrift, på esperanto. Bilderna omfattade många ämnesområden men visade också hur man i olika kulturer kunde utföra olika uppgifter, från brödrostning till bön.

År 1941 publicerades The Braille Picture Book, ett verk med en helt annan inriktning på bilderna. Här är det fråga om reproduktioner av berömda konstverk. Texten är tryckt med punktskrift. Teckningar från Stockholm är en guidebok som i text och bild, visuellt och taktilt, beskriver stockholmarnas liv. Här finns också ett försök att återge perspektiv i taktil bild.

Sthlm

I Sverige publicerades den första taktila bilderboken för barn år 1992.

Print Friendly

5.2 Undervisning av blinda

I Sverige har det sedan början av 1800-talet funnits möjlighet till utbildning för blinda. Verksamheten utvecklades och växte och 1896 infördes skolplikt för blinda barn. Undervisningen bedrevs i Tomtebodaskolan, den enda specialskolan, och dit kom barn från hela landet. Eftersom barnen också bodde vid skolan blev det en egen värld.

Från mitten av 1960-talet började man integrera blinda barn i den lokala grundskolan, något många föräldrar arbetat för. Barnen slapp flytta och specialskolan blev i stället ett nationellt resurscenter. I dag är det Specialpedagogiska skolmyndigheten som ger stöd i specialpedagogiska frågor.

Print Friendly

6. Hur tittar vi på bilder?

När vi tittar på bilder ser vi först till att snabbt försöka fånga helheten innan vi går in på detaljerna. Den helhetsbild vi kan ta in visuellt är mycket större än motsvarande taktila men ändå ser vi aldrig hela bilden samtidigt, ögat ser en del i taget. Även taktilt känner man av en del i taget men den taktila avläsningen måste vara mer systematisk än den visuella. Ögat kan tillåtas flacka men inte fingertopparna.

Med snabba ögonrörelser (sackader) och stopp (fixeringar) läser vi bilden. Ögonen följer konturen på figurerna. Att det är så det går till kan man visa med hjälp av en ögonrörelsekamera som återger ögonens aktiviteter, både sackaderna och fixeringarna. Det vi ser skickas till hjärnans syncentrum och sedan vidare för analys. Det är då vi börjar tolka bilden. Oftast finns det flera rimliga tolkningar av en bild och vad vi kommer fram till beror på vår tidigare kunskap och erfarenhet. Det vi förväntar oss att se kan också lätt bli det vi tar till oss av bilden.

Det är de avbildade föremålens konturer som gör att vi kan skilja dem från varandra. I bilder är det vanligast att konturer skapas av linjer. Också när vi urskiljer något i vår omgivning är det konturerna vi söker efter. I mörker syns de inte och då har vi svårt att känna igen oss.

Print Friendly

7.1 Hur känner vi på bilder?

Från föremål till taktil bild

Att läsa taktilt, varsebli genom känseln, innebär att man känner ett föremåls form, yta och storlek. I reliefbilden är linjer och ytor upphöjda och med fingertopparna avläser vi skillnader mellan det som är upphöjt och inte upphöjt.

Att betrakta en bild med hjälp av fingertopparna är inte samma sak som att titta på en bild. Då vi tittar på en bild ser vi hela bilden samtidigt. Först ser vi helheten, sedan de olika detaljerna. När man känner på en bild är det precis tvärtom. Först känner man detaljerna för att sedan få en helhetsbild. Del läggs till del, och på så vis kan man med hjälp av känseln skapa sig en fullständig bild.

För att läsa en bild måste man först ha fått övergången från föremål till bild klar för sig, det vill säga att ett tredimensionellt föremål återges tvådimensionellt. Därför är det första steget i att titta på taktila bilder att förstå hur ett tredimensionellt föremål kan låta sig representeras tvådimensionellt. Man måste lära sig hur man ska titta och vad man ska titta efter och förstå kopplingen mellan föremålet och bilden.

Glas_2

 

För att det överhuvudtaget ska vara möjligt att förstå en taktil bild, om man inte är en erfaren bildläsare, måste man få veta vad den taktila bilden föreställer. Börja därför alltid med att tala om vad bilden återger och om det finns ett eller flera föremål i bilden.

Det viktigaste igenkänningstecknet för ett föremål är formen, föremålets kontur. Material, storlek och färg spelar faktiskt mindre roll för såväl syn som känsel. Det gäller att hitta föremålets form och kontur i både verkligheten och i bilden för att kunna avgöra vad det är för något. Detta är särskilt viktigt för nybörjarläsaren.

Man kan underlätta övergången från föremål till bild genom att rita av föremålets kontur på ett svällpapper, en ritmuff eller helt enkelt på kraftigt papper eller kartong, klippa ut konturbilden och klistra den på ett pappersark. Detta underlättar avläsningen av den taktila bilden där det ju är föremålets kontur som är återgiven.

Kniv_3

 

Det är de avbildade föremålens konturer som gör att vi kan skilja dem från varandra. I bilder är det vanligast att konturer skapas av linjer. Också när vi urskiljer något i vår omgivning är det konturerna vi söker efter. I mörker syns de inte och då har vi svårt att känna igen oss.

Taktil och haptisk är båda uttryck för att använda känselsinnet. Taktil, från latinets tactilis, känsel, och haptisk, från grekiska haptikos, möjligheten att förnimma med känseln. Den taktila perceptionen fungerar som den visuella; vi ”fotograferar” vår omgivning och skapar helhetsbilder i hjärnan. Vi kan känna bordsytan genom armbågen, mattan med tårna på mattkanten och även utan syn bilda oss en uppfattning om det rum vi befinner oss i och dess inredning.

Print Friendly

7.2 Att läsa taktil bild

För att man ska kunna uppfatta något med fingertopparna krävs rörelse och tryck. Man måste röra fingertopparna över ytan och samtidigt trycka lätt för att kunna uppfatta det som finns på ytan. Fingertopparna är känsliga men man måste systematiskt träna upp den taktila förmågan för att kunna känna såväl helhet som detaljer, både på ett föremål och i en taktil bild. Att man kan känna föremålet betyder dock inte att man också kan tolka vad det föreställer. För att kunna identifiera något måste man ha tidigare erfarenhet av det.

Det är stor skillnad mellan att titta på något och att känna på detta något.Ögat uppfattar mycket mer än vad fingertopparna gör; känselsinnet kan inte som synen samtidigt överblicka stora ytor. För att man snabbt ska kunna få en överblick taktilt krävs att reliefbilden inte är för stor eftersom man måste ta del för del med fingertopparna och sedan lägga samman delarna till en helhet. Reliefbilderna måste vara enkla och tydliga, utan onödiga detaljer.

Barn måste träna upp sin förmåga att söka av föremålet eller bilden med fingertopparna och inte bara ”klappa” med handflatan. Genom att föra barnets fingertoppar över föremålet eller bilden kan barnet skaffa sig en uppfattning om formen, med hjälp av konturen. Börjar man först som vuxen med taktila bilder är det bäst att starta med riktigt enkla reliefbilder för att ta till sig tekniken.

Print Friendly

7.3 Att introducera begreppet bild

Det är bra att börja med ett känt föremål som också har en tydlig yttre form. Här passar skeden väl.

Börja gärna med att berätta för barnet att ni ska titta på några föremål och sedan på bilder av de föremålen. ”Först får du titta på en sak som du känner igen och sedan på en bild av samma sak.” Starta med att barnet håller i föremålet på egen hand, får känna tyngden och kanske upptäcka formen. Ta sedan barnets händer och för dem över föremålets konturer och kommentera vad fingertopparna rör sig över. Om vi fortsätter med skeden så kan man när man för fingret över skedens ytterkant säga att: ”här känner du skedens skaft, spetsen på skaftet, nu fortsätter vi över till skaftets andra sida, här svänger det in, nu svänger det ut för själva skedbladet, nu svänger det in igen och här börjar skedens skaft och nu är vi tillbaka där vi började.” Låt sedan barnet göra samma sak på egen hand och bli på det klara med föremålets form.

Lara_kanna_konturen_2

När man går vidare till reliefbilden av skeden kan man på samma sätt föra barnets fingertoppar runt skedens form. Man kan pröva att lägga skeden bredvid reliefbilden och försöka komma fram till att formerna är desamma även om den verkliga skeden och skeden i bilden kanske inte är lika stora.

När man tittar eller känner på bilder så tittar man på både hur något ser ut och på var på bildytan, i bilden, det befinner sig. För träning av taktil bildavkänning måste man beskriva lägesplaceringar med ord. Man måste ta till sig rumsliga begrepp som över, under, mitten, bakom, framför etc. och kunna tala om storlek, något kan vara större och mindre. För att kunna koppla taktila bilder och kartor till verkligheten måste man träna sin förståelse för form, riktning och avstånd.

Relatera_orientera_karta

Print Friendly

7.4 Att beskriva bilder

Att man med känseln kan urskilja olika upphöjda linjer, ytor och punkter på en bildyta är inte det samma som att man kan tyda att de föreställer särskilda föremål. Det behövs oftast mer information, vanligen en beskrivning i ord. Ofta finns det dessutom flera delar i den taktila bilden och då måste man också kunna avläsa relationen mellan de olika föremålen. Vad ligger till exempel bakom eller ovanför något annat?

Det finns tre möjligheter att återge bilder för personer med blindhet: bildbeskrivningar, reliefbilder eller modeller. Oavsett vad man väljer så behöver man komplettera med en beskrivning i ord; det kan vara en närvarande person, en inläsning eller i punktskrift. Man skiljer mellan bildbeskrivning och bildvägledning. I bildbeskrivningen återger man, skriftligt eller muntligt, bildens innehåll (inte sina egna upplevelser av bilden). I bildvägledningen leder man en person genom reliefbilden eller modellen och anger hur man ska känna på bilden eller modellen och vad man kan förvänta sig att finna för olika delar.

Print Friendly

7.5 Bildbeskrivning

När man återger bildens innehåll i ord överför man en (tredimensionell) struktur till en annan (ett linjärt språk). En flerdimensionell bild med många detaljer är inte lätt att beskriva. Man kan tänka på det som en översättning, från ett medium till ett annat, från bild till text. All översättning innebär att man tolkar ett innehåll och måste besluta sig för vilket ord som lämpar sig bäst för ett föremål eller ett fenomen. Bilder kan också tolkas på olika sätt utan att det behöver bli fel. I läromedel finns det oftast bildtexter som underlättar för den som ska beskriva bilderna.

Även om man vet vad man vill ha med i sin bildbeskrivning är det viktigt att strukturera innehållet i flera steg, från översikt, via detaljbeskrivning, till en sammanfattning:

  • Presentera bilden översiktligt. (Tala om att det är en bild av en häst, en karta över Europa, var bilden finns, kanske också hur stor den är.)
  • Tala om var i bilden/på bildytan de avbildade föremålen befinner sig.
  • Beskriv bilden i detalj så att personen kan få en uppfattning om de olika delarnas utseende och funktion.
  • Sammanfatta bilden.

Dagens läromedel är fyllda med bilder, bilder som i allmänhet har en informativ funktion. De förtydligar eller kompletterar det väsentliga i texten. När text och bild samverkar är det enklare att komma ihåg det man läst och det gäller både seende och personer med synnedsättning.

Print Friendly

7.6 Bildvägledning

Utan någon form av beskrivning är det nästan omöjligt att förstå vad en reliefbild innehåller. Det gäller särskilt för nybörjare. Oftast finns det dock något som beskriver reliefbilden, till exempel en bildtitel eller den tillhörande texten. Men åtminstone för en ovan person behövs en mer ingående bildvägledning. För att underlätta tolkningen bör bildvägledningen struktureras och delas in i flera steg där man går från en överskådlig presentation av helheten till detaljerna.

Presentera bilden

De flesta taktila bilder är försedda med någon form av bildtext som talar om vad bilden innehåller. Oftast behövs dock en mer utförlig förklaring. Ibland finns en sådan i texten och för en van läsare kan detta räcka. För en ovan person behövs ytterligare anvisningar, helst av någon som man kan fråga medan man tittar på bilden. Börja med att kortfattat presentera bildens innehåll, till exempel ”Här är en översiktlig karta över Europa. Den visar landgränser och större städer.” Eller ” Det här är en skata, avbildad i profil.”

Känna på hela bilden

Då man vet vad bilden innehåller måste man få möjlighet att känna på hela bilden i lugn och ro, med båda händerna, för att kunna bilda sig en uppfattning om bildens storlek, material och komposition. Här skulle man som beskrivare av Europakartan kunna fortsätta med att säga att högst upp i norr börjar kartan med Nordkap. Sedan kan man röra sig söderöver och ta upp de olika kustlinjerna med inbuktningar, städer och gränser.

Om det i stället var frågan om reliefbilden av skatan låter man läsaren följa skatans konturlinje, från näbben, huvudet, ryggen, stjärten, benen, klorna och bröstlinjen upp till näbben etc. Kanske har man för att underlätta använt avvikande material och då tar man upp det.

Folja_konturen_bild_2

Är det ett cirkeldiagram börjar man med att känna på cirkeln och konstatera att cirkeln är indelad i delar och att dessa är olika stora.

Att studera bilden i detalj

När man skapat sig en helhetssyn av bilden kan man gå vidare med detaljerna. En vägledning på detaljnivå måste vara så välstrukturerad att man inte tappar bort sig. Bäst är att använda båda händerna så att man kan lyfta den ena och ha den andra kvar i bilden som markör för var man är. Går vi vidare med Europakartan så kanske man tar Sverige och Norge först och då kan ena handens fingrar stanna vid Oslo medan den andra handen fortsätter bort mot Finland. I taktila kartor betonar man det särskiljande, det typiska, i ländernas former och det gör det enklare att uppfatta detaljer.

Relatera_orientera_karta

Det viktigt att vara medveten om att det är stor skillnad mellan att skaffa sig en helhetsbild och att gå in på detaljer. Det är lätt att tappa bort sig och svårt att behålla helheten när man letar efter detaljerna.

Det är inte enkelt att känna på och förstå taktila bilder. Reliefbildens kvalitet och tidigare erfarenheter spelar stor roll, men viktigast är att hitta sambandet mellan det man känner på bilden och erfarenheterna från omvärlden. Därför är det också viktigt att börja med enkla reliefbilder som föreställer vardagsföremål. Att vara medveten om relationen mellan verkligheten och representationer av verkligheten underlättar när man tolkar bilder. Genom att kontinuerligt träna bildavläsning kan man också ta till sig mer avancerade bilder, oavsett om det är konstbilder eller bilder som visar flöden eller funktioner i ett reningsverk.

Print Friendly

8.1 Taktil skrift

Taktil skrift är skrift som är upphöjd. Vi läser den med hjälp av känseln, med fingertopparna, till skillnad från svartskriften som vi läser av visuellt, med ögat. Sedan länge är punktskriften den dominerande taktila skriften.

Två andra exempel på taktil skrift är reliefskrift och Moon-skrift. Reliefskrift är helt enkelt vanliga bokstäver som höjts upp. I Moon-skriften, framtagen av William Moon, användes enkla bokstavsformer, som byggde på bokstäverna i det latinska alfabetet. Första raden i en text med Moon-skrift läser man från vänster till höger. Andra raden från höger till vänster. En båge i början av varje rad visar läsriktningen. Den var enklare att läsa än reliefskriften men gick knappast att skriva för hand. Moon-skriften användes i Sverige tidigare än punktskriften men från slutet av 1800-talet övergick man mer och mer till punktskrift.

Punktskriften är uppbyggd av punkter som läses taktilt med fingrarna. En så kallad punktskriftscell består av sex punkter ordnade i två kolumner. Punkterna kan kombineras på olika sätt för att bilda bokstäver, skiljetecken och specialtecken. De 63 möjliga kombinationerna av punkter räcker inte för alla tecken som finns. Därför måste man i många fall kombinera flera punktskriftsceller. Till exempel utläses en bokstav som en siffra om den föregås av ett så kallat förtecken. Vid datoranvändning däremot representeras punktskriften av åtta punkter, som möjliggör 255 kombinationer. På det viset minskar behovet av förtecken.

Braille

Print Friendly