Från föremål till taktil bild

Att läsa taktilt, varsebli genom känseln, innebär att man känner ett föremåls form, yta och storlek. I reliefbilden är linjer och ytor upphöjda och med fingertopparna avläser vi skillnader mellan det som är upphöjt och inte upphöjt.

Att betrakta en bild med hjälp av fingertopparna är inte samma sak som att titta på en bild. Då vi tittar på en bild ser vi hela bilden samtidigt. Först ser vi helheten, sedan de olika detaljerna. När man känner på en bild är det precis tvärtom. Först känner man detaljerna för att sedan få en helhetsbild. Del läggs till del, och på så vis kan man med hjälp av känseln skapa sig en fullständig bild.

För att läsa en bild måste man först ha fått övergången från föremål till bild klar för sig, det vill säga att ett tredimensionellt föremål återges tvådimensionellt. Därför är det första steget i att titta på taktila bilder att förstå hur ett tredimensionellt föremål kan låta sig representeras tvådimensionellt. Man måste lära sig hur man ska titta och vad man ska titta efter och förstå kopplingen mellan föremålet och bilden.

För att det överhuvudtaget ska vara möjligt att förstå en taktil bild, om man inte är en erfaren bildläsare, måste man få veta vad den taktila bilden föreställer. Börja därför alltid med att tala om vad bilden återger och om det finns ett eller flera föremål i bilden.

Det viktigaste igenkänningstecknet för ett föremål är formen, föremålets kontur. Material, storlek och färg spelar faktiskt mindre roll för såväl syn som känsel. Det gäller att hitta föremålets form och kontur i både verkligheten och i bilden för att kunna avgöra vad det är för något. Detta är särskilt viktigt för nybörjarläsaren.

Man kan underlätta övergången från föremål till bild genom att rita av föremålets kontur på ett svällpapper, en ritmuff eller helt enkelt på kraftigt papper eller kartong, klippa ut konturbilden och klistra den på ett pappersark. Detta underlättar avläsningen av den taktila bilden där det ju är föremålets kontur som är återgiven.

Läs mer ->

För att man ska kunna uppfatta något med fingertopparna krävs rörelse och tryck. Man måste röra fingertopparna över ytan och samtidigt trycka lätt för att kunna uppfatta det som finns på ytan. Fingertopparna är känsliga men man måste systematiskt träna upp den taktila förmågan för att kunna känna såväl helhet som detaljer, både på ett föremål och i en taktil bild. Att man kan känna föremålet betyder dock inte att man också kan tolka vad det föreställer. För att kunna identifiera något måste man ha tidigare erfarenhet av det.

Det är stor skillnad mellan att titta på något och att känna på detta något.Ögat uppfattar mycket mer än vad fingertopparna gör; känselsinnet kan inte som synen samtidigt överblicka stora ytor. För att man snabbt ska kunna få en överblick taktilt krävs att reliefbilden inte är för stor eftersom man måste ta del för del med fingertopparna och sedan lägga samman delarna till en helhet. Reliefbilderna måste vara enkla och tydliga, utan onödiga detaljer.

Barn måste träna upp sin förmåga att söka av föremålet eller bilden med fingertopparna och inte bara ”klappa” med handflatan. Genom att föra barnets fingertoppar över föremålet eller bilden kan barnet skaffa sig en uppfattning om formen, med hjälp av konturen. Börjar man först som vuxen med taktila bilder är det bäst att starta med riktigt enkla reliefbilder för att ta till sig tekniken.

Det är bra att börja med ett känt föremål som också har en tydlig yttre form. Här passar skeden väl.

Börja gärna med att berätta för barnet att ni ska titta på några föremål och sedan på bilder av de föremålen. ”Först får du titta på en sak som du känner igen och sedan på en bild av samma sak.” Starta med att barnet håller i föremålet på egen hand, får känna tyngden och kanske upptäcka formen. Ta sedan barnets händer och för dem över föremålets konturer och kommentera vad fingertopparna rör sig över. Om vi fortsätter med skeden så kan man när man för fingret över skedens ytterkant säga att: ”här känner du skedens skaft, spetsen på skaftet, nu fortsätter vi över till skaftets andra sida, här svänger det in, nu svänger det ut för själva skedbladet, nu svänger det in igen och här börjar skedens skaft och nu är vi tillbaka där vi började.” Låt sedan barnet göra samma sak på egen hand och bli på det klara med föremålets form.

När man går vidare till reliefbilden av skeden kan man på samma sätt föra barnets fingertoppar runt skedens form. Man kan pröva att lägga skeden bredvid reliefbilden och försöka komma fram till att formerna är desamma även om den verkliga skeden och skeden i bilden kanske inte är lika stora.

När man tittar eller känner på bilder så tittar man på både hur något ser ut och på var på bildytan, i bilden, det befinner sig. För träning av taktil bildavkänning måste man beskriva lägesplaceringar med ord. Man måste ta till sig rumsliga begrepp som över, under, mitten, bakom, framför etc. och kunna tala om storlek, något kan vara större och mindre. För att kunna koppla taktila bilder och kartor till verkligheten måste man träna sin förståelse för form, riktning och avstånd.

Att man med känseln kan urskilja olika upphöjda linjer, ytor och punkter på en bildyta är inte det samma som att man kan tyda att de föreställer särskilda föremål. Det behövs oftast mer information, vanligen en beskrivning i ord. Ofta finns det dessutom flera delar i den taktila bilden och då måste man också kunna avläsa relationen mellan de olika föremålen. Vad ligger till exempel bakom eller ovanför något annat?

Det finns tre möjligheter att återge bilder för personer med blindhet: bildbeskrivningar, reliefbilder eller modeller. Oavsett vad man väljer så behöver man komplettera med en beskrivning i ord; det kan vara en närvarande person, en inläsning eller i punktskrift. Man skiljer mellan bildbeskrivning och bildvägledning. I bildbeskrivningen återger man, skriftligt eller muntligt, bildens innehåll (inte sina egna upplevelser av bilden). I bildvägledningen leder man en person genom reliefbilden eller modellen och anger hur man ska känna på bilden eller modellen och vad man kan förvänta sig att finna för olika delar.

När man återger bildens innehåll i ord överför man en (tredimensionell) struktur till en annan (ett linjärt språk). En flerdimensionell bild med många detaljer är inte lätt att beskriva. Man kan tänka på det som en översättning, från ett medium till ett annat, från bild till text. All översättning innebär att man tolkar ett innehåll och måste besluta sig för vilket ord som lämpar sig bäst för ett föremål eller ett fenomen. Bilder kan också tolkas på olika sätt utan att det behöver bli fel. I läromedel finns det oftast bildtexter som underlättar för den som ska beskriva bilderna.

Även om man vet vad man vill ha med i sin bildbeskrivning är det viktigt att strukturera innehållet i flera steg, från översikt, via detaljbeskrivning, till en sammanfattning:

• Presentera bilden översiktligt. (Tala om att det är en bild av en häst, en karta över Europa, var bilden finns, kanske också hur stor den är.)
• Tala om var i bilden/på bildytan de avbildade föremålen befinner sig.
• Beskriv bilden i detalj så att personen kan få en uppfattning om de olika delarnas utseende och funktion.
• Sammanfatta bilden.

Läs mer ->

Utan någon form av beskrivning är det nästan omöjligt att förstå vad en reliefbild innehåller. Det gäller särskilt för nybörjare. Oftast finns det dock något som beskriver reliefbilden, till exempel en bildtitel eller den tillhörande texten. Men åtminstone för en ovan person behövs en mer ingående bildvägledning. För att underlätta tolkningen bör bildvägledningen struktureras och delas in i flera steg där man går från en överskådlig presentation av helheten till detaljerna.

Presentera bilden

De flesta taktila bilder är försedda med någon form av bildtext som talar om vad bilden innehåller. Oftast behövs dock en mer utförlig förklaring. Ibland finns en sådan i texten och för en van läsare kan detta räcka. För en ovan person behövs ytterligare anvisningar, helst av någon som man kan fråga medan man tittar på bilden. Börja med att kortfattat presentera bildens innehåll, till exempel ”Här är en översiktlig karta över Europa. Den visar landgränser och större städer.” Eller ” Det här är en skata, avbildad i profil.”

Känna på hela bilden

Då man vet vad bilden innehåller måste man få möjlighet att känna på hela bilden i lugn och ro, med båda händerna, för att kunna bilda sig en uppfattning om bildens storlek, material och komposition. Här skulle man som beskrivare av Europakartan kunna fortsätta med att säga att högst upp i norr börjar kartan med Nordkap. Sedan kan man röra sig söderöver och ta upp de olika kustlinjerna med inbuktningar, städer och gränser.

Om det i stället var frågan om reliefbilden av skatan låter man läsaren följa skatans konturlinje, från näbben, huvudet, ryggen, stjärten, benen, klorna och bröstlinjen upp till näbben etc. Kanske har man för att underlätta använt avvikande material och då tar man upp det.

Är det ett cirkeldiagram börjar man med att känna på cirkeln och konstatera att cirkeln är indelad i delar och att dessa är olika stora.

Att studera bilden i detalj

När man skapat sig en helhetssyn av bilden kan man gå vidare med detaljerna. En vägledning på detaljnivå måste vara så välstrukturerad att man inte tappar bort sig. Bäst är att använda båda händerna så att man kan lyfta den ena och ha den andra kvar i bilden som markör för var man är. Går vi vidare med Europakartan så kanske man tar Sverige och Norge först och då kan ena handens fingrar stanna vid Oslo medan den andra handen fortsätter bort mot Finland. I taktila kartor betonar man det särskiljande, det typiska, i ländernas former och det gör det enklare att uppfatta detaljer.

Det viktigt att vara medveten om att det är stor skillnad mellan att skaffa sig en helhetsbild och att gå in på detaljer. Det är lätt att tappa bort sig och svårt att behålla helheten när man letar efter detaljerna.

Det är inte enkelt att känna på och förstå taktila bilder. Reliefbildens kvalitet och tidigare erfarenheter spelar stor roll, men viktigast är att hitta sambandet mellan det man känner på bilden och erfarenheterna från omvärlden. Därför är det också viktigt att börja med enkla reliefbilder som föreställer vardagsföremål. Att vara medveten om relationen mellan verkligheten och representationer av verkligheten underlättar när man tolkar bilder. Genom att kontinuerligt träna bildavläsning kan man också ta till sig mer avancerade bilder, oavsett om det är konstbilder eller bilder som visar flöden eller funktioner i ett reningsverk.