Punktskriften är en milstolpe! Sedan den kom har personer med blindhet haft möjlighet att både läsa och skriva. I de tidigare systemen var det näst intill omöjligt att som blind själv skriva så detta kan med rätta betraktas som en revolution. Punktskriften är således det första helgjutna, välfungerande läs- och skrivsystemet för blinda. Den kallas också brailleskrift efter upphovspersonen Louis Braille (1809-1852).
Louis Braille var själv blind. Under denna tid var det inte självklart att ett barn med blindhet skulle gå i skolan men Louis föräldrar tvekade aldrig. Louis Braille lärde sig genom att lyssna och man såg tidigt att han hade en särskild begåvning. När han bara var tio år började han på blindskolan, Institut Royal des Jeunes Aveugles, i Paris. Det var en internatskola där eleverna bodde och studerade under relativt enkla förhållanden. De texter som användes på skolan var tryckta med reliefskrift, upphöjda latinska bokstäver, som det tog lång tid att läsa. Inte alla lyckades lära sig läsa reliefskriften. Dessutom gick det inte att själv skriva med den.
Louis Braille var fortsatt framgångsrik i sina studier, även vid blindinstitutet. Där kom han 1821 i kontakt med en ny slags skrift, Barbiers ljudskrift, som byggde på 12 punkter, ordnade i två kolumner. Punktsystemet inspirerade Louis Braille. Han såg att det kunde förbättras och satte i gång ett systematiskt och entusiastiskt utvecklingsarbete, vid sidan av sina fortsatta studier och sitt undervisningsarbete vid blindinstitutet.
Den ljudskrift, sonografi, som Barbier tagit fram var tänkt för kortare meddelanden. Ursprungligen förmodligen för militärt bruk, någon form av chiffer som dessutom kunde läsas även i mörker, med fingertopparna. Men eftersom det var ett slags ljudskrift kunde det enbart användas för ett språk, i det här fallet franska. Louis Braille insåg ljudskriftens begränsningar. Han utgick i stället från att skriften skulle vara ortografisk, rättstavande, och följa alfabetets ordning. Ett sådant punktskriftsystem skulle kunna användas av alla, oavsett språk. Precis så fungerar det också i dag.
I Barbiers ursprungliga punktsystem fanns det 12 punkter och det gjorde att antalet möjliga kombinationer var mycket stort, över 4000. Så många kombinationer behövdes inte, enligt Braille. Han minskade därför antalet punkter i cellen till sex, vilket ändå gjorde det möjligt att få fram 63 olika kombinationer. Med färre punkter kunde man läsa snabbare. Till snabbheten bidrog också den minskade storleken på punktskriftscellen; nu kunde fingertoppen täcka hela cellen på en gång. Braille införde också skiljetecken och gjorde plats för musiknoter i systemet.
År 1825 var Louis Braille färdig med sitt punktskriftsystem och 1827 kom den första avskriften enligt systemet på institutet. Det var en grammatik, Grammaire des grammaires (Grammatikens grunddrag). En invändning mot punktskriften var att den skulle skilja blinda från seendes skriftvärld och inte ens vid blindinstitutet insåg alla från början storheten i Brailles punktskriftsystem. Men 1850 slutade institutet helt med reliefskriften och godtog officiellt punktskriften.
Under 1850-talet började punktskriften framgångsrikt spridas över hela världen och 1878 beslöts vid en internationell kongress i Paris att Brailles punktskrift var det system som skulle användas. Louis Braille själv avled dock 1852, innan punktskriften hann slå igenom helt.
Den franske militärkaptenen Charles Barbier arbetade i början av 1800-talet med att ta fram en fonetisk, taktil skrift, för militärt och diplomatiskt bruk. Det skulle gå snabbt både att skriva och läsa den. I Expéditive français (Fransk snabbskrift) skars tecknen ut i pappret. Längre fram presenterade Barbier flera olika system, bland annat ett med punkter som han ansåg skulle kunna passa också för blinda att använda.
Förmodligen hade Barbier vid den här tiden hört talas om ett annat system, Lanas system från år 1670. Francesco Terzi Lana var en italiensk jesuit och naturvetare och hans system, ett slags chiffer, var avsett för både blinda och seende. Bokstäverna motsvarades av punkter och placerades i rutmönster. Texten var upphöjd. Förmodligen det första försöket med taktil punktskrift.
Barbier arbetade också med punkter och även hans system, sonografin, var avsett för både blinda och seende. Men, som namnet antyder, sonografi (ljudskrift), motsvarade Barbiers tecken ljud, inte bokstäver, som först Lanas och sedan Brailles system gjorde. Barbier använde en reglett med stift, en liten syl med handtag, för att skriva. Regletten finns kvar än i dag. Papperet sitter fast på en skiva med rutmönster och sedan trycker man stiftet genom papperet, punkt för punkt. Dessutom spegelvänt. För att läsa vänder man på papperet.
